För ca 1,5 år sedan fick personalavdelningen ett uppdrag av kommundirektören att se över hur stödet till våra verksamheter skulle se ut. Krasst sätt så gillade han inte det han hört.
Utgångspunkten var att vi uppfattades som väl styrande och att vi ibland tog över chefens mandat och beslut. Kärnan i uppdraget var att fokusera på att bli mer stödjande samt att tydliggöra vad det var som var styrande egentligen.
Sedan dess är personalavdelningen inne på en förändringsresa.
Det har varit och är fortfarande en intressant och lärorik tid och det känns som vi är på väg åt rätt håll. Vi har några fokusområden som vi envisas med att återkomma till – vi ska bli mer verksamhetsnära, vårt arbete och våra resurser ska användas för att bidra till att verksamheterna når sina mål och vi ska stötta våra chefer och medarbetare så att de i sin tur kan fokusera på att leverera kvalitativa tjänster till Örebros medarbetare.
Då är det några gamla sanningar som måste modifieras. Jag är medveten om att graden av styrande från olika personalavdelningar i olika organisationer ser olika ut. Vi kommer från en kultur där många uppfattat personalavdelningen snarare i knät på facken än i knät på chefen och det är dit vi nu vill komma.
Starten blev att tydliggöra vad som är styrande och vad som är stödjande i vårt arbete och hur vi är stödjande i de delar som faktiskt styr (lagar och avtal). Efter att ha suttit som både frågetecken och fågelholkar så klarnade det. Ett enkelt knep vi har där är att ”SKA-granska” alla våra dokument. Jag har en kollega som är jätteduktig på det, det är tur, för det ger en stor skillnad i budskap och ton att ta bort alla ”Du ska” till ”Du kan” eller ”Du bör”. En annan del som granskas är ansvarsformuleringarna – personalavdelningen är inte ansvarig – respektive chef är ansvarig för sin verksamhet – vi kan stödja med den kompetens vi har för att chefen ska kunna fatta ett så klokt beslut som möjligt.
Självklart krävs mer jobb runt detta än dessa två genvägar – men i fråga om förhållningssätt kommer vi en bit på väg.
Att våga provocera lite i denna resa har varit en viktig pusselbit för att att få fart på diskussionerna och jag tror formuleringen ”Personalavdelningen har inget egenvärde” kanske gett flest höjda ögonbryn… Men krasst sett – efterfrågar inte verksamheterna vårt stöd så har vi inget uppdrag. Och nej, vi är inte så unika att det inte går att få den typ av stöd som vi levererar någon annanstans.
För att detta inte ska bli verklighet så gäller det att;
- Vi sätter oss i chefens knä och frågar om dennes verksamhet, vilket uppdrag, vilka mål och vilka utmaningar som finns
- Vi marknadsför vår kompetens och talar om hur vi kan bidra till att våra verksamheter når sina mål
- Verksamheten förstår att ett samarbete med oss ger ett bättre resultat.
- Tar stor hänsyn till chefens situation och tid – vad håller honom/henne vaken på nätterna?
Jag kommer att återkomma till vår förändringsresa flera gånger då vi långt ifrån är i mål och det finns mycket att dela med sig av – både lärdomar, framgångsfaktorer och fallgropar. Vi har i detta ritat om våra rutor, men viktigast av allt är att vi ska förändra vårt arbetssätt och förhållningssätt, jag återkommer till det. Det är ju viktigt att det blir verkstad av detta och en reell förändring – jag kommer att berätta mer om HUR vi tar oss dit vi vill och inte bara ändrar formuleringar i diverse dokumnet.
Senaste kommentarer