Roar mig ibland med att läsa en och annan blogg och inte allt för sällan möts jag av en inledning med en ursäkt – att det var ett tag sedan den sista uppdateringen. Lägg ner! Skriv när det inspirerar och engagerar, annars tror jag att man tappar sina läsare helt!
Har ni någonsin funderat på varför det blev som det blev? Att ni blev det ni blev och jobbar med det ni jobbar? Det fick jag anledning att göra härom veckan. Jag hade nog inte gjort det innan, mer resonerat runt att saker fallit sig in, slumpen och annat oförusett och opåverkbart.
Under senaste omgången av ledarskapsutbildningen fick vi dock reflektera över vår historia och då främst vår grupphistoria och var vi befunnit oss i de grupper där vi deltagit. Ända ifrån barnsben. Efter en stunds skrivande blev jag lite trött på mig själv och samtidigt lite mindre förvånad att jag blev den jag blev. Jag kan redan från tidiga år bocka av elevråd, föreningsliv och projekterande i det, min roll i klass och skola, vilka ansvar jag fått i mitt arbetsliv och diverse styrelseuppdrag till det. Det verkar som jag helt enkelt haft svårt att bara stå utanför och se på. Måhända tycker jag det är kul att påverka och har en förmåga att strukturera, organisera och utveckla.
Jag reflekterade själv över det nu när mina barn börjat med varsin ny idrott. Ska jag nu ”bara” skjutsa dem till träningen och sedan hämta dem igen? För mig ter sig det lite konstigt… Min lärpartner på utbildningen som i någon mån är lite lik mig själv uttryckte det som ”Nej, sådana som vi kan inte det”. Jag borde nog i alla fall ta ett pass i cafeterian vid tillfälle.
Jag tycker helt enkelt att mycket är eller verkar väldigt roligt och då blir jag engagerad! Jag är dock också noga med att göra mig uppmärksam på när engagemanget och motivationen börjar tryta. När jag börjar känna att jag måste i stället för att jag väljer. Då har jag ett ansvar att göra något åt den situationen.
Jag har nog med mig det där ända sedan barnsben – jag har lärt mig att ställa upp och hjälpa till om jag kan. Jag har också en mor som jag börjar inse är likadan som jag, även om hennes väg blev annorlunda. Härom kvällen fick jag möjlighet att läsa en av hennes dagböcker. Hon har en ”Decemberbok” som hon skrivit i sedan jag var 7 år. I den kunde jag läsa om ett stort engagemang – bak till idrottsföreningar och stolt publik i många julkonserter, och en stor portion kärlek, till familj och vänner, för att vi skulle ha det bra och få en God Jul där gemenskap stod högst på önskelistan.
Senaste kommentarer