För ett par år sedan satt jag i en anställningsintervju med en tjej som sökt ett jobb hos mig. Möjligen ett lite udda jobb och rollen var inte heller helt klar. Behovet var stort av både praktiskt, operativt arbete inom området och ett mer strategiskt, långsiktigt perspektiv.
Nu är det inte den rollen i sig jag tänkte skriva om. Det är intervjun i sig. Om människan som satt där och lyssnade och ställde frågor. Hur jag berättade om rollen, om avdelningen och förväntningar. Hur det blev en dialog och hur rollen genom det fylldes på med innehåll.
Efter någon vecka hörde kandidaten av sig. Av personliga skäl kunde hon inte fullfölja processen. Men hon hade en önskan – att vi skulle ses igen. Att hon ville höra mer om hur jag ser på ledarskap, hur vi hade jobbat för att bygga upp och utveckla avdelningen, hur hon kunde applicera det i den organisation där hon hade sitt uppdrag då.
Den här tjejen är rätt olik mig. Och har en helt annan profil och kompetens. Men var fortfarande nyfiken. Och modig. Det imponerades jag av. Och jag imponeras fortfarande av just det – modet.
Så här ett par år senare ses vi ibland. Och pratar om ditt och datt. Hon ger mig nya perspektiv. Det har blivit ett mentorskap i det hela. Jag som mentor för henne tror jag hon tänkte. Jag är tacksam att jag får ta del av var hennes nyfikenhet och mod tagit henne. Hur hon tar sig fram och navigerar för att hela tiden utvecklas.
Underskatta inte det lilla mötet i det lilla, ganska tråkiga, konferensrummet. Intrycket och avtrycket består. Du är ett varumärke för såväl dig själv som din organisation.
Senaste kommentarer