Det var i början av året. Det var något på gång. Och ingen kunde ana vad det skulle bli. Det var något vi skulle behöva ta oss igenom, det var det enda vi visste.
Hur förbereder man sig för något som man vet väldigt väldigt lite om? Fokus från dag ett var, utöver patienterna såklart, en hållbar arbetsmiljö och situation för våra medarbetare. Att säkra återhämtning i den mån det gick. Vi förstod att det här var ett maratonlopp. Vi behövde skapa uthållighet över tid.
Vi förstod att sjukhuset någon gång inom en relativt snar framtid skulle fyllas med patienter i en sjukdom som vi aldrig mött tidigare. Patienter som var smittsamma och som ingen hade ett skydd emot. Våra medarbetare är vana att vårda svårt sjuka patienter. Men väldigt sällan behöver de vara oroliga för sin egen hälsa när de gör det. Oroliga för att smitta nära och kära när de kommer hem.
Det var det här som skulle bli vårt fokus under lång tid och kommer att vara vårt fokus framåt. Vi har nog inte sett alla konsekvenser av denna pandemi ännu, på ett mänskligt plan.
Att vara arbetsgivare har varit utmanande på många sätt men så fantastiskt på så många fler sätt. Det har varit och är ett uppdrag som behöver genomföras och resurserna har i vissa delar varit begränsade. Att be redan trötta medarbetare att arbeta lite till. Att som chef behöva planera och planera om med kort varsel. Peppa och motivera. Hantera osäkerhet. Och stå stadigt i det. Det är en utmaning.
Vi samlade våra styrkor och fokuserade på målet. Och upplevde en enorm kraft. Förmåga att ställa om. Vilja att kavla upp ärmarna – Nu J….R ska vi fixa det här. Sjukhuset byggdes om. Scheman ändrades. Personal flyttades om. Riskanalyser genomfördes. Kompetens inventerades. Riktlinjer upprättades och förenklades. Superhjälteteam skapades. Som stödfunktion gjorde vi allt som stod i vår makt att möta upp, vara nära, fånga frågor, återkoppla. Läget var osäkert och många beslut efterfrågades. Vi såg till att finnas i organisationens kapillärer för vara nära och hjälpa till med stadigheten i snålblåsten. Peppa, motivera, förklara, svara. Hade jag haft händer som kunde bidra i vården hade jag gjort det.
Sen blev det ganska lugnt ett tag. Vi andades ut. Gjorde så gott vi kunde för att hämta kraft. Och sen tog det fart igen. En andra våg var ett faktum och återigen skulle vi flytta om, motivera, peppa. Den här gången hade vi lärt oss massor. Inte minst inom vården av sjukdomen men också hur vi planerar. Skapar förutsättningar för att bibehålla ordinarie vård parallellt med covidvården. Nya incitament och modeller för att bemanna togs fram och återigen tog vi oss igenom. Och nu skulle vi ju få vaccin…
Jag är imponerad men knappast förvånad. Att få förmånen att arbeta i en organisation med så stort driv och engagemang. Med en eldning som gör sitt bästa för att skapa goda förutsättningar för våra medarbetare. Som ställer krav men som också känner med. Det finns många berättelser om det tuffa arbetet som varit. De är helt sanna. Men vi gjorde det ändå! Jag är stolt. Otroligt ödmjuk. Och vi kommer att klara det igen. Och sen kommer vaccinet och vi kan kramas igen <3
Senaste kommentarer