I fredags morse hade jag förmånen att ha ett 20-tal chefer på frukost på Personalavdelningen. Temat för dagen var kompetensförsörjning och jag stod som föredragshållare tillsammans med en kollega. Jag har pratat om det här med kompetensförsörjning tidigare – bara tanken på ”en strageisk kompetensförsörjningsplan för den närmste evigheten” kan ju få den bästa av chefer att tänka att det nog finns en hel del annat som borde göras före…
När vi var klara var jag i alla fall FULL av energi och jag vill allra ödmjukast framhålla att vi lyckades ta ned kompetensförsörjningsplanen till en begriplig verklighet att jobba med här och nu. Jag är också nöjd med energin och engagemanget i rummet så där vid 8-snåret en morgon i oktober. Vi diskuterade möjligheter och utmaningar över verksamhetsgränserna och vi kunde redan där och då förstärka bilden av att hela kommunen är en koncern och att vi kanske kan hitta samarbetsmöjligheter som vi inte tidigare tänkt på bara för att vi ses, om än under lättsamma former. Exemplet för morgonen får vara funderingar kring matte och NO-lärare som är akademiker och vanligtvis även har ett tekniskt intresse. I tider då elevantalen sjunker skulle det vara himla bra att kunna hitta lösningar för att säkra att de sedan finns inom organisationen när elvantalen stiger igen. Vi vet också att det troligen kommer att bli bist på denna lärarkategori framöver. Vad tror ni om att de då flyttar till tekniska förvaltningen, där bristen på tekniskt utbildade akademiker är stor? Vi gjorde inte alls någon djupare analys av möjligheter och hinder med detta, men lite spännande är allt tanken tycker jag.
En annan sak som jag sagt tidigare är att människor inspirerar och motiverar mig, speciellt mötet med dem. Att få börja en dag med att möta dessa människor kan inte vara annat än en otrolig förmån. Jag måste verkligen hitta vägar för att göra det oftare!
I mitt andra liv som handlar om hästar, ridskola, ponnier, och andra engagerade ponnymammor pågår febril aktivitet att få upp ett ridtält innan det blir bitande kallt här i norden. Jag är imponerad av den tid och det engagemang som läggs in för att våra barn och ungdomar ska få bra förutsättningar för sitt fritidsintresse. Det påverkar mig på ett sätt som gör att för varje litet kliv vi tar framåt så vill jag åstadkomma lite till. Vi som sitter i styrelsen har lite olika bakgrund, kunskaper och färdigheter men inga av dem tror jag handlar om eller har handlat om hur man driver denna typ av projekt. Vi har ändå fått till både nya planritningar, bygglov och tänkt finansiering. Vi har kontakt med kommunen i Lekeberg och leverantörer som kan hjälpa oss med projektet. Ni hör, det finns mycket energi i detta och vi har efter bästa förmåga ändå fått fram en rimlig plan för hur vi ska nå dit vi vill.
Igår blev det dock ett litet energitapp – en egentligen helt oberoende part har lagt sig i HUR vi ska genomföra projektet. Varför tänker jag? Det har ett gott syfte, ingen annan kommer att påverkas. Vi är en ideell föreningen som gör vårt bästa och lägger ned så mycket tid och engagemang som vi kan. Jag förstår verkligen inte. Jag ska snart välja att se detta som en utmaning på vägen framåt men först måste jag få bli lite trött.
I morgon ska jag träffa dessa engegerade mammor och ridskoleägare igen, då vet jag att jag kommer att få energin tillbaka och vi kommer att hitta en alldeles fantastisk lösning!
Senaste kommentarer