Jag hade precis satt mig i bilen och var på väg till jobbet när telefonen ringde. Det var en av mina medarbetare.
– Jag kommer inte till jobbet idag jag är på sjukhuset. Min sambo misshandlade mig i natt.
Hon darrade inte ens på rösten men jag höll på att gå sönder på grund av det hon sa. Hon var beslutsam och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Stötta såklart. På alla sätt jag kunde komma på.
Det var första gången. Och sista. Hon återvände aldrig. Hon stred för sina barn. Hon byggde upp en ny trygghet för sin familj. Och hon kände ingen skuld, i alla fall inte där och då.
Det betyder inte att det var enkelt. Men hon gjorde det svåraste – att lämna. Och när kvinnor har lämnat så behöver de stöd. De behöver hjälp att bygga upp den där nya tryggheten. Sin nya självständighet. Sitt oberoende. Om det fallerar är risken stor att kvinnan återvänder – till det kända. Till det som visserligen är hemskt men sammanhanget är känt och på grund av det ändå mindre skrämmande än ovisshet.
Kvinnojourer har idag väldigt olika förutsättningar till att bedriva professionellt arbete. Det borde vara HELT SJÄLVKLART att kvinnor i denna utsatta situation, som gjort det svåraste och tagit sig iväg, får professionellt stöd för att komma vidare och få ett liv fritt från våld.
Det finns ett gediget engagemang och stor kunskap hos de som arbetar med dessa kvinnor på landets kvinnojourer. Jag har haft förmånen att finnas i direkt närhet till en av dem. De vänder ut och in på sig för att få en så bra verksamhet som möjligt, årets alla dagar, dygnets alla timmar. Det borde vara helt självklart att de får rimliga förutsättningar för detta arbete.
#unizon #kvinnojour
Senaste kommentarer