Det mesta inom offentlig sektor fungerar väldigt bra. Oaktat vad media sätter för rubriker. Och det finns saker som behöver bli bättre. Vissa saker behöver bli mycket bättre till och med. Och det är då jag skulle vilja göra ett inspel. Troligen flera, men just nu nöjer jag mig med ett perspektiv.
Under mina snart 15 år inom olika offentliga organisationer har jag varit med om ett stort antal förändringar. Stort som smått. Jag har också insett att det finns en hög grad av lösningsfokus i dessa förändringsarbeten. Och en vilja att se resultat. Kanske kanske på ett sätt som gör att vi går lite för snabbt till lösning.
Om vi tar organisationsförändringar som ett specifikt exempel på förändring så är offentligsverige väldigt bra på att rita om rutor. Något som inte fungerar som vi tänkt ska lösas med att organisera verksamheten på ett annat sätt. Avdelningar som behöver samarbeta mer flyttas in i samma ruta, medarbetare som behöver komma närmare varandra flyttas också in i samma ruta. Styrningen behöver bli tydligare så vi centraliserar. Eller tvärtom – en organisation som upplevs allt för toppstyrd och där vissa funktioner upplevs långt borta decentraliseras.
Det kan såklart blir bättre. Eller så blir det inte det. Det viktiga är att inte missa målet. Eller ta för givet att det blir bättre på grund av en ny organisation. Vi behöver jobba för det. Ofta är det nya arbetssätt som krävs. Vi behöver att medarbetare jobbar på ett annat sätt, att de gör förändringar i sitt uppdrag, att de förändrar sitt beteende för att vi bättre ska nå verksamhetens mål. Det behöver bli tydligt oavsett organisation. Det kan till och med vara så att uppdraget är helt nytt. Eller att vi behöver förhålla oss till vårt uppdrag på ett nytt sätt. Det handlar om så mycket mer än rutor i ett organisationsschema.
Hur ska man göra då? Det finns självklart många vägar, men för mig handlar det om att börja i uppdraget. Vad är det vi är satta att göra och vad förväntas av oss? När det är klargjort kan vi fundera på vilken eller vilka kompetenser som krävs (inte personer) för att klara ett sådant uppdrag. Sen kan vi fundera på vilka roller och funktioner som skulle genomföra uppdraget mest framgångsrikt. För att till sist fundera på vilken organisation som krävs för att uppnå bästa resultat.
Vi har just nu ett aktuellt exempel som är hett politiskt debatterat och utredning ska påbörjas – huvudmannaskap för landets hälso- och sjukvård. Jag är inte alls rätt person att bedöma vilken huvudman som löser uppdraget på bästa sätt men jag hoppas att utredningen börjar i en annan ende än diskussionen om just huvudmannaskapet – dvs i vilken ruta Sveriges hälso- och sjukvård ska höra hemma. Jag hör röster för både ock – Sveriges hälso- och sjukvård behöver bli bättre, det löser ett statligt huvudmannaskap bäst. Och så de som vill ha det som det alltid har varit. Jag tänker att ingen av dessa ingångar är särskilt konstruktiv. Det gäller att komma ihåg att frågan är komplex. Vi vet att vi brottas med såväl kompetensförsörjningen som ekonomiska utmaningar inom hälso- och sjukvården. Vi kommer inte att lösa det genom att göra som vi alltid gjort, något behöver ändras.
Mer framgångsrikt tror jag det är att titta på uppdraget – hur ser det ut idag och hur ska det se ut i framtiden. Vart ska vården bedrivas? Vilken vård ska bedrivas? Vilken vård ska bedrivas var? Jag vet att det pågår ett sådant arbete – var modiga i det. Att dela på ett stort uppdrag som är komplext skulle hjälpa oss inte bara med kompetensförsörjning och ekonomiska utmaningar utan jag tänker att det också skulle ha stor positiv effekt på patientsäkerheten. För nog vill jag som patient få den bästa vården för just det bekymmer som jag råkat ut för?
När uppdraget är klarlagt och kanske i någon mån differentierat kan vi fundera på vilken kompetens som krävs. Hälso- och sjukvårdskompetens såklart men här kan vi också ta chansen att prova nya yrkesgrupper med annorlunda uppdrag. Och då kommer vi också in på roller – och möjligheten att definiera nya roller. Vi vet att vi har en stor kompetensförsörjningsutmaning. Vi ska ta hand om en större andel äldre och vårdbehoven ökar och allt det där men givet det är jag rätt så säker på att vi inte har råd att kompetensförsörja alla sjukhus med allt. Det är inte bara brist på specifika kompetenser – det är liksom brist på människor. Då behöver vi tänka kreativt.
När vi har rett ut det kan vi fundera på hur detta leds och styrs på bästa sätt, vilken huvudman som har bäst förutsättningar att bedriva uppdraget i sin helhet.
Kan vi också lämna finansieringsfrågan till slutet så tror jag vi har vunnit mycket. Så vi vet att vi får bästa effekt för de skattepengar som investeras i svensk hälso- och sjukvård och att fördelningen av skattemedel fördelas på ett rimligt sett utifrån det uppdrag som ska bedrivas i enlighet med steg 1 i denna tankeprocess.
Mitt inspel sammanfattas då;
- Klarlägg uppdraget och ambitionsnivån
- Kartlägg de viktigaste uppgifterna och tänk nytt kring vilka kompetenser och roller som verkligen behövs
- Fastställ de viktigaste förutsättningarna för att lyckas uppfylla uppdraget (kritiska framgångsfaktorer)
- Bygg en organisation som stödjer ovanstående
Senaste kommentarer