Berörd

Ett litet snedsteg idag 🙂 Tänkte skriva om något helt annat bara för att det berörde mig så.

På svt visar de en serie om barn med downs syndrom – 2 av 3 avsnitt har varit, men de går i repris, så har ni möjlighet – se det!

Helt utanför temat för denna blogg är det inte – maken till engagerade människor får man leta efter. Barnen i sin styrka och övertygelse att klara av det de föresatt sig och föräldrar som, precis som många andra föräldrar, gör sitt allra allra bästa för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för sina barn. Programmet träffar också lärare, förskollärare och specialpedagoger som verkligen är på rätt ställe – det lyser om dem, och de brinner för barnens bästa.

Dows syndrom (DS) kom nära oss för snart två år sedan då ett par av våra bästa vänner skulle få sin 3:a. Lilla S föddes med diagnosen DS.
I vår familj tycker vi om barn – jättemycket. Så mycket att det faktiskt är rätt konstigt att vi inte valt att skaffa fler :). Vi har tur som har många små barn bland våra vänner och vi gör så gott vi kan för att få träffa dem så mycket som möjligt. Också lite större barn brukar återfinnas i det Deutschska residenset. Våra barn gillar att umgås med sina kompisar och vi tycker det är kul när de är här. Barn är är stor källa till inspiration och glädje rent generellt för oss.

Utan att lägga någon värdering i det så är det ändå speciellt att träffa lilla S. Jag blir glad och varm inuti och likt en mamma i dagens avsnitt sa – det spelar ingen roll hur fruset hjärta du har – det smälter.
Barn med DS lever här och nu, i stunden, och jag tycker att det märks. Vi borde lära av det. Mindfullness är väl inte ett helt omodernt ord just nu…

Jag kommer aldrig att veta hur det är att vara förälder till ett barn med DS, jag kan bara försöka ta reda på mer. Men när jag ser och möter detta barn kan jag ändå ana varför samma mamma utrycker sin stolthet över att ha ett barn med DS. Ett barn som ger så mycket, som är så unik och speciell och älkvärd, precis som alla andra barn men ändå lite annorlunda.