Nu ska jag berätta om mitt värsta. Det är förknippat med stor ångest, mycket gnäll till familjen och många undanflykter. Jag är expert på att undvika det, skjuta på det om jag ändå verkligen behöver göra det. Oj, så många gånger jag bokat om och skjutit upp. Men nu har jag gjort det.
Jag träffade en otroligt gullig och engagerad person som hjälpte mig. Vi var på en plats där jag kände mig trygg. Jag fick bra hjälp och kände mig därför så småningom hyfsat avslappnad. Och som vanligt – det var ju inte riktigt så farligt som jag tänkte innan. Och resultatet blev ju bra!
Med det vill jag skicka med att det är värt att utmana sig själv. Att våga prova. Då blir också nästa grej att prova på lite lite lättare. Utveckling kräver att man vågar prova, vågar utmana. Och det är inte värre än att det går att justera eller förkasta om det inte blir som man tänkt sig – värre än så är det inte. Var nyfiken på det nya.
Vår hjärna har dock en fantastisk förmåga att skrika rakt ut när vi kastar oss ut i det okända, det osäkra. I arbetssammanhang tror jag att vi känner igen det här mest hela tiden i det stora och det lilla. En ny version av programmet som jag jobbar i dagligen, en organisationsförändring, en kollega som slutar, en annan som börjar. En ny chef. Till skillnad från när jag själv valt att utmana mig innebär allt som oftast förändringarna på jobbet något som händer utan att jag själv kunnat påverka eller bestämma. Det gör att jag har lite längre till att förstå hur detta blir bra för mig och organisationen. Var då nyfiken på det nya. Gör ditt bästa för att skaffa sig en bild av hur resultatet kommer att bli när det är klart. Det kan vara skumpigt på vägen dit. Men precis som när du bestämmer dig för att utmana dig själv och ser en bild av hur du vill att det ska bli – försök att skapa samma bild även om någon annan bestämt.
Jag såg en bild framför mig i naturen med ett härligt ljus. Jag kollade i mitt nätverk om de visste någon som kunde hjälpa mig med det. Jag fick hjälp av en person som jag snabbt fick förtroende för. Det är fortfarande läskigt att det är jag på bilden, men nu finns den där. Den och några till. Och till nästa gång kommer jag inte att vara lika rädd och ångestfylld, bara glad och förväntansfull.
Senaste kommentarer