Ledarskap – jag tänker att leda medarbetare mot målet, rita upp färdvägen och peka ut riktningen. Ska det vara så svårt?
Det skulle kunna vara lite som att få in en ponny i en transport. Tro mig, här har jag erfarenhet från både två- och fyrbenta. Men om jag fortsätter liknelsen med våra fyrbenta vänner, de vet vad som gäller! Är transporten packad, skydd och lädergrimma är på så vet de att det är dags! Vi är också överens om målet, det brukar hända något kul när vi väl är framme. Men hur vi ska ta oss dit verkar det råda delade meningar om. Lättlastade har jag fått till mig om båda de två ponnyer som nu står hemma i stallet. Och visst är de det… När de väl bestämt sig för att gå in… Då går de liksom bara rakt in, helt plötsligt, precis som om allt tragglande, mutande, skällande och diverse ”metoder” aldrig ägt rum. Själv står jag där med svetten lackande i pannan, tålamodskontot är slut för längesedan och en gnagande känsla att jag, när det kommer till kritan, är helt kass på det här med hästar. ”Alla” andras hästar går ju bara rakt in! Det är något med ledarskapet och det är bara att rannsaka sig själv.
Men vad är det då som gör att dessa små fyrbenta djur som i alla andra sammanhang är så följsamma och väluppfostrade helt plötsligt vägrar? Att ponnisarna som annars i princip kan gå lösa, som följer oss som hundar och är väldigt snabba med att lyssna till vad vi vill och också då göra, helt plötsligt inte litar på att det är säkert när vi ber dem att stiga in i en transport? Transporten i sig är inte problemet, de är lugna som filbunkar när de väl står där och väl framme vid målet är det mest glada miner. Det är något med vägen dit. Något de måste övervinna och det är jag som ledare som behöver skapa den tryggheten.
Då kan vi återgå till liknelsen med tvåbenta och att leda medarbetare in på något nytt. Jag tror vi är fler som kan vittna om att vi i förändringsarbete kan ha så väl mål som vägen dit klara för oss och kanske också vara överens om desamma. Men inget händer, eller så går det väldigt väldigt långsamt – en hov i taget. Jag tror det är när vi som människor börjar inse att vi behöver göra på ett nytt sätt, förändra vårt arbetssätt. Det medför osäkerhet av olika slag – klarar jag uppgiften? Vet jag vad mina ansvarsområden är? Vet mina kollegor vem som gör vad eller finns risk att jag trampar någon på tårna. Här behöver vi som ledare skapa struktur och trygghet. Få våra medarbetare att våga och därmed växa. Pirret som kanske finns i deras magar ska ses som en utmaning och därmed utveckling.
Nu kan man ju tro att liknelsen är slut. För ponnyn är det ju samma transport varje gång och vägen in är den samma. Och det är sant, här skiljer vi oss, hästar saknar den där igenkänningsfunktionen som vi människor så praktiskt är utrustade med så därmed kan vägen in kantas av svarta hål, spöken och monster. Men jag tänker att det är lite så med oss människor också ändå. Vi har olika långt till igenkänning. Det behöver vi ledare ha respekt för, i vardagen såväl som i förändringsarbetet. Både två- och fyrbenta kan behöva påminnas om att de kan känna sig trygga och att jag om ledare ska göra mitt bästa för att stötta dem i det. Och till slut – så går de bara in ?
Senaste kommentarer